Jag känner mig lite bitter ikväll, på mig själv.  Samtalat på nått vis med sambon om att ge och ta. Om ni tänker till lite så vet ni vad jag menar med att ge... och ta...

 Ni vet. Iallafall så är jag handikappad på det området. Jag har en hel del begränsningar...sitter i huvet och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag har dom. Varför jag, varför känner jag mig smutsig efteråt, äcklig...äcklad av mig själv. Uttömd, bortglömd, dålig, ful, värdelös..... meningslös.  Beror inte på nuvarande partnern för det har alltid varit så.

Inte av själva...gemensamma akten. Utan att ge.... ge, få stulen en del av sin själ, mitt inre självförtroende.  Allt det här är bara tok från mitt inre. Min älskade pojkvän,sambo, älskare, livskamrat, soulmate är underbar. det ÄR INTE han , det är jag.

Jag är skadad, hjärnskadad. Jag skyller på killarna i högstadiet som trampade på mig. Det är deras fel.

Fan ta er era jävlar!!

Jag vill vara normal, känna normalt. Men det är så svårt... Jag vill, jag försöker... men det går inte.

Det är så innihelvette svårt!