10 år har nu gått sen hon kom in i mitt liv...min ängel. Det har hänt massor sen dess, men ändå kommer jag ihåg den dagen som om det var igår.
Jag hade haft värkar i sjuttiotvå timmar..... Ja det är sant. Hon föddes på en onsdag och mitt vatten började sippra på söndagen innan. In och ut på förlossningen morgon och kväll. Jag ville inte vara där och fick därför åka hem emellan tills jag var redo. På tisdag morgon satte dom dropp på mig för att påskynda värkarna. Då var jag öppen två cm. Jag hade fruktansvärda plågor hela dagen och fick bara akupunktur som smärtstillande. (Det hjälpte föga) Dom vill ju inte sätta in smärtstillande för tidigt för då finns inget att ge när det verkligen behövs. Jag grät och led hela dagen och vandrade fram och tillbaka i korridoren på förlossningen. Micke, fannys pappa var där hos mig hela tiden och han var nog rätt slut han också. Han sov ju inget heller från söndagen. Mamma som jobbade i gävle då kom upp hon också och avlöste micke nån timme så han fick gå iväg och äta lite. På kvällen så skulle dom återigen kolla hur mycket jag var öppen och då efter en hel dag med pinvärkar och vanliga värkar sen söndagen så hade jag öppnat mig ....två och en halv cm...! En halv cm på hela dagen. Då bröt jag ihop. Hade dom kommit med en vanlig brödkniv då och sagt nu skär vi ut ungen så hade jag inte tvekat en sekund. Så ont gjorde det. Dom sa att det gick så långsamt för att jag spände mig. Kroppen stretade åt ett håll och jag åt ett annat. Så det blev plus minus noll. Den natten kom en ny barnmorska in för sitt nattskift och barnmorskan jag haft på dagen hade paxat henne åt mig för att hon var så bra. Eva hette hon och hade många många års erfarenhet. Hon hade sina knep och framåt ett på natten så var jag öppen fyra cm. Då hade jag även fått använda mig av lustgas och legat och varit riktigt hög som ett hus där ett tag. Till och med Micke fick prova och tyckte det var rätt fräckt... Vi skrattade gott åt varandra där en stund. Det var skönt efter dagar av gråt och hopplöshet. Sen rinde dom på en narkosläkare som kom och gav mig en petidinspruta (morfin). Och jag somnade som en sten. Den satt i ca tre timmar och sen började värkarna kännas igen. Just då kände jag mig utvilad och kaxig igen occh skulle nog orka ett nytt pass, men efter nån timme hade värkarna skridit till banbrytande höjder och jag kippade efter andan när det var som värst. Och ingen chans att vila mellan fick jag heller då det var ca tjugo till trettio sekunder mellan varje.
Då kom den underbara narkosläkaren tillbaka och körde in en nål i ryggraden på mig. (Epidural) Och jag har aldrig varit så lycklig som då. Han var sannerligen min ängel den natten. Kände hur smärtan avtog mer och mer. Tillslut kände jag bara sammandragningarna, men ingen smärta. Vi somnade om igen. På morgonen blev jag väckt vid skiftbytet och min barnmorska från föregående dag kom tillbaka. Hon kände på mig och jag var öppen nio cm....Lycka! Sen när det var dags att krysta så visade det sig att epiduralen hade tagit bort mina krystvärkskänningar. Men nu vill du väll krysta sa dom.... Nä det går bra sa jag.... Men nu kan du väl inte hålla emot längre...? jag håller inte emot.. Det slutade med att jag fick krysta på eget bevåg. När värken kom så var det bara att trycka på liksom. Och nu hade min epidural tagit slut så nu hade jag fruktansvärt ont igen.
Men så...- Sara när jag säger till då slutar du krysta..ok! Mmm...visst. Och att sluta krysta under en krystvärk är vedervärdigt och gör vansinnigt ont så när hon sa det så genomled jag nog det värsta utav hela förlossningen. Det kändes som jag skulle slitas sönder och jag hyperventilerade så det svartnade för ögonen. Men så helt plötsligt så gjorde det inte ont mer... inte ens lite grann. Fanny var här och låg på mitt bröst. Och vips så var allt vansinne och svåra smärtor borta. Det var över.

Eller så skulle man kunna säga att allt började just då nitton minuter över tio i förlossningssal elva på gävle lassarett... Det var ett liv.

Jag stannade på bb i tre dagar då ammningen krånglade. Och på Lördagen när jag åkte hem...
Då Snöade det....


Herregud hon var så söt den ungen när hon föddes så det till och med kom in läkare från helt andra avdelningar för att titta. Dom hade hört om att det fötts en sån söt tjej på förlossningen. En av läkarna som kom sa att han snart skulle bli morfar. Och jag citerar- Men sån här söt unge kan jag nog inte räkna med, fast det blir nog bra ändå..haha.. Han var kul han =)



Klicka på bilden så blir den större. Suddiga bilder. Digitalkameror fanns väl inte ens då.

Fanny var den första i sin generation i våran släkt på mammas sida. Tre veckor senare fick min syster också en flicka. Astrid som hon heter och Fanny har växt upp tillsammans och är mer som systrar än kusiner. Två år senare blev Astrid storasyster till Majken. Och tre år efter det kom brorsan Sixten. Och förra året kom ju min andra ängel. Mammas lilla julia.
Här är hela avelshögen på skolavslutningen i somras =) Fanny i mitten med grönaktig klänning. Och Julia är på språng som vanligt. Det här var den bästa gruppbilden på dom den dagen. För sen kunde nog inte Sixten sitta stilla längre han heller..


Angels of mine...
xxx