Ja det var jag igår när jag återvände till jobbet efter en och en halv vecka hemma. Det gick över ganska snabbt. Idag var väl en ganska bra dag till vi skulle ha ett möte på eftermiddagen. Orkar inte gå in på vad det gällde. Men eftersom jag hur jag än beter mig inte KAN vara tyst när jag anser att nått är fel så var jag tvungen att reagera. Fast jag kunde nog inte gjort annat heller då jag blev så jävla förbannad så jag höll på att flyga av stolen jag satt på.  Jävla kaffekokare sitter och pratar om skit hon inte har en minsta aning om. Hade  jag varit i ett annat tillstånd psykiskt nu så kanske jag hade kunnat stå emot och bara satt dom på plats.. eller bara gjort som resterande personal... sitta tyst och varken säga bu eller bä. Men jag är så jäkla ostabil nu så mina känslor sitter utanpå skinnet och jag känner att jag går omkring på ett minfält där det även är kvicksand. Ska jag explodera eller sjunka ner i den svarta jorden och bara försvinna. Det sista alternativet är nog vad många på jobbet skulle föredra och ibland kan jag inte annat än att hålla med dom.

Så det föregående inlägget började ju verkligen superbra..