Idag upplevde jag den största adenalinkicken som jag någonsin haft. Och det var inte vackert.
I korthet. jag slumrade till på spikmattan och vaknade av en skräll. Hyllan i Julias rum hade ramlat ner. jag stod och tittade på det en stund och funderade på hur det kan ha gått till. Ropade på Julia... Inget svar. Ropade medans jag kollade igenom alla rum.. Hittade henne inte. Paniken började byggas på.. Julia!! Har hon gått ut... !!?  Slet åt mig morgonrocken och spang ut i trappen och ut på gården. Ropade och ropade medans paniken tog över. Jag sprang upp igen och kollade igenom alla rum igen medas jag skrek efter henne. Drog snabbt åt mig ett par jeans och en t-shirt. Och sprang ut igen. Sprang och ropade så högt jag kunde, över till skolgården, runt huset, parkeringen. Jag kände att jag var helt hysterisk och sprang in och ropade-skrek på henne inne igen. JULIA!!! Tog upp telefonen för att ringa 112, åh herre gud hon var borta. In i hennes rum igen och tittade runt. Stökigt därinne igen. I ren desperation så tog jag tag i täcket som låg uppknölad i ena hörnet på sängen...

Och där låg hon, hon blundade och höll för öronen. Benen vek sig på mig och jag bröt ihop. Åh jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det var helt omöjligt att se att hon gömt sig därunder.

Hon hade dragit ner hyllan och snabbt sprungit och gömt sig. Och blev rädd när jag ropade i panik. Slutet gott allting gott... Men fy och usch vilka känslor man kan bygga up inombords när man är rädd.





Mitt lilla troll.. ♥♥♥